Om skönhet.
Jag förstår att man vill ha problemfri hy. Jag vill ha problemfri hy.
Jag förstår att man vill väga sin idealvikt. Det vill jag.
Fast, liksom, allra helst vill jag vara lycklig, och jag blir inte det av skönhet enbart. Eller, är det ens skönhet? Vem har sagt att det som är slätt, fast och färglatt alltid är vackert? Som min pojkvän en gång uttryckte det "man vill ju ha gropar och kullar, variation". För vad vore naturen utan sina berg och dalar? Vad vore vi utan det personliga, det som skiljer oss från andra, skiljer oss från idealet; det släta?
Det finns inget fel i att beundra det sköna. Det är ett av livets gåvor. Men det sköna finns i allt. I det fula, det runda, det raka, det platta, det kurviga, det muskulösa och det slappa.
Varje gång jag ser en människa som utstrålar självsäkerhet, glädje eller tillfredställelse så tänker jag "wow, vilken underbart vacker människa!". Och ibland när jag ser någon som ser ledsen ut, eller verkar olycklig, så tänker jag att också sorgen är vacker. För det är topparna och dalarna som gör våra liv till vad det är. Efter regn kommer solsken och efter olycka kommer lycka.
Din kropp är du. Det är inte du och din kropp. Var snäll mot dig själv, fan. Jag är så trött på att varje dag bli påmind, om inte av mig själv, så av någon annan, att människor är missnöjda med sig själva. Det finns alldeles för många flickor, tjejer, kvinnor, och pojkar som hela tiden strävar efter något "bättre", som inte är nöjda.
Du är idealet. Var dig själv. Du ÄR störst, bäst och vackrast.
Svartlöga
Jag var ute på sommarstället på Svartlöga i helgen. Helt otroligt vackert. Och vad som är ännu bättre är att när häggen börjar vissna här på fastlandet, då kan man ge sig ut på Svartlöga för att få känna doften i åtminstone en vecka till. Svartlöga ligger nämligen ungefär 1-2 veckor efter i klimatet jämfört med fastlandet och Stockholm, så jag får alltså någon vecka mer på mig att ta vara på sommaren! Förövrigt gör jag mitt bästa för att göra just det; ta vara på sommaren. Jag rullar mig i gräset och stannar för att titta på insekterna när jag går längs vägen. Jag är ute så mycket jag kan och hinner. Jag försöker faktiskt göra allt ute. Läsa, äta mat, umgås. När jag vaknar för tidigt på en sovmorgon så tänker jag att jag borde gå ut, och fortsätta sova där. Ta vara på sommaren.
Man får akta sig så man inte tar vara lite väl mycket, visserligen. Som igår, då fick jag solsting. Men jag klagar inte, jag omfamnar illamående och febervärme, oh ja! En heldag i skärgården och på sjön är helt klart värt det!
Jag träffade Tord Yvel i Spiréan. Kolla in hans sköld!
Och jag har alltid sagt att man blir mer solbränd på Svartlöga. Eller också är det de grå,blå klipporna och det havsblåa ljusets förtjänst, som liksom snyggt komplementerar den bruna färgen. Jag vet inte.
Mr. Fish
Rachel Weisz som Snövit
Rachel Wiesz förtjänar din uppmärksamhet.
Lill Babs
Lill-Babs, en riktigt frästant! Hon är min nyfunna idol. Hon står upp för sig själv och sin familj, har en underbart mörk och raspig röst, och är sig själv i alla lägen. Hon lever ensam och närmar sig 70 strecket. En modern kvinna, skulle jag säga.
Obalans
Allan, Ballan, obalans för fulla muggar! Jag duschade lite sent igår. Somnade med blött hår och vaknade som färdigstajlad pudelrockare imorse. Hade dessutom kvar lite mascararester under ögonen som fullbordade den färdiga looken. Jag kunde dock inte bestämma mig för om den röda, lysande pricken på näsan passade eller inte.
Dagen fortsatte i den oansvarige rockarens spår. Jag slog i huvudet på väg upp för trappen(minns inte ens var) och slängde toapappret utanför toasitsen(no kidding). Yeah!
Samlade kraft för att orka gå ner till affären för att köpa mjölk. Gjorde ett halvhjärtat försök för att strama upp pudelrockaren i en knut på huvudet, drog på mig stövlarna, grabbade en hunka och tänkte snabbt "ska jag täcka över rödlyset på näsan?". Nej. Och inte kissa först heller(varför var jag redan kissnödig igen?!). Jag knep ihop och gick de typ 50 metrarna ner för tomten till affären.
Det var mycket folk, trots tidig timme. För mycket folk. Jag tog omvägar i butiken för att undvika familiära ansikten. Letade i typ hundra år (3-5 min) efter kakao! Måste ju rimligtvis stå bland socker, mjöl, bakpulver och allt sånt? Men icke. Ica Bergshamra kör sin egen stil. Yeah, vi ställer kakaon vid kaffet! Fett eget.
Nästan framme vid kassan insåg jag hur trött jag var. När man är så trött som jag är idag måste man helt enkelt ha choklad, det finns ingen annan utväg, förstod jag. Slängde ner en Mjölkchoklad med hela rostade hasselnötter i korgen och kände mig rätt nöjd för ett tag.
Betalade i kassan och funderade över om tanten just nu reflekterade över min röda nos. Hon gjorde inga synliga tecken av varken nöje eller missnöje.
"78 kronor, tack".
Hunkan räckte.
Upp för backen med kassen igen. Tio meter utanför dörren kom kissnödigheten tillbaka. Den hade jag glömt! Snabbt in med mjölken i kylen och kakaon i hyllan, halvvägs upp för trappen. Halvvägs bara. För halvvägs kom jag på att det var ju mycket smartare att sätta på kaffet först, för kaffe måste jag ha en dag som denna, det skulle ju bli klart snabbare då. Jag skulle alltså få dricka det snarare.
Sprang ner för trappen igen, mätte upp vatten, måttade kaffepulver och vred om till 4-10 koppar (får snickar-Peter på besök om en stund, och jag själv kräver åtminstone två, tre koppar). Sen tillät jag mig själv att äntligen springa upp för trappen för att kissa! Denna gång prickade jag pappret ner i toasitsen, hole in one!
Borde jag ha varnat känsliga läsare för dessa kiss och toahistorier? ...Näää?
Ja, klockan har inte ens hunnit bli halv elva. Snickar-Peter kommer och jag bjuder honom på kaffe. Sen går han till sitt snickrande och jag hit till mitt skrivande. Har ätit upp halva chokladkakan och druckit en kopp kaffe, än så länge. Hör hur Peter sågar och donar på min övervåning. Han ska vara här hela dagen. Det ska jag med. Tycker alltid att det är rätt akward att ha snickare, installatörer, sotare och dylikt på besök när bara jag är hemma. Det är ju liksom inte jag som "beställt" dem. Jag bara finns här i huset och ska liksom bara vara nåt. Hålla koll? Jag vet inte vad.
Men den här Peter är faktiskt ovanligt lättsam, som tur är. Han tar emot kaffe och har ett barnsligt utseende med stora ögon och runda kinder. Fast så fort han springer ner för trappen för att hämta grejer i bilen, känns det som att jag måste gömma chokladen. Varför?
"Min bil går på diesel...inte flower power!"
När man surfar kvinnokropp
"Kvinnokroppen tillhör marknaden" hävadade barnmorskan Pia Höjeberg. Jag läste hennes artikel på SVD och tycker absolut att hon tar upp en viktig och bra synpunkt. Hon skriver om den nya flugan att kvinnor opererar underlivet och skär i sina blygdläppar till exempel. Intressant, angeläget och bra.
Efter trippen till SVDs hemsida hamnade jag hos någon bloggare som tyckte att man skulle ha erotisk konst på väggen. Det var viktigt att främja det sexuella och man skulle minsann inte skämmas för att erotik var trevligt. Hon själv gillade konstnären Milo Manara och visade några exempel på hans målningar. Kvinnorna hade smala midjor, välskapta bakdelar, runda bröst och långa ben. Ni kan ju googla om ni är intresserade av exempel.
Hon fick både positiva och negativa kommentarer på sitt inlägg. En mamma tyckte inte att det var särskilt passande att sätta upp dessa bilder på väggen av hänsyn till barn, speciellt döttrar, eftersom det sista hon ville var att hennes barn skulle få prestationskrav över sitt utseende. En Pellejöns svarade då såhär: "med undatag för en av bilderna så tycker jag faktiskt inte de passar in på barbie-stereotypen alls. Tycker faktiskt det ser ut som de flesta kvinnor jag har varit med, dvs normala, varken feta eller smala".
Sure, tänkte jag, han kanske har dragit vinstlott varje gång.
Jag blev klart lite trött på att titta på absolut perfektion, det pallar man ju inte hela dagarna. Låt mig se det vackra i det fula, normala eller annorlunda eller vad man nu ska kalla det som är kvinnokroppen i all dess mångfald, önskade jag. Och jag hittade dit! Jag vet inte hur, men jag fann en underbar sida med normala kvinnor som nyss fött barn och bidrar med bilder av deras normala, vackra kroppar. Dit kan man surfa in för sinnesfrid: THE SHAPE OF A MOTHER
"If we cannot make babies, maybe we can make some time"
Prince snackar, sjunger, dansar, andas sex. I hans låt "Erotic city" sjunger han om en plats där man kan hooka upp och ligga. Modernt, eller hur? Lustigt att han snackar om babies bara. "We can fuck until the dawn", sjunger han, och efter ett tag kommer "If we cannot make babies, maybe we can make some time". Om vi inte kan få barn kan vi ju spendera lite tid..? Skönt med en snubbe som insett att sex är likamed knoddar.
Han gör det bra, det där med sex. Prince är verkligen en av få som kan osa sex på scenen utan att det blir tacky. Han och Madonna, kanske. Allt annat är mest pinsamt, äckligt och osmakligt. Prince gör det med klass. Hör hans stön, bara.
Jag ser inte riktigt ut så här
Ärlighet
Han sa att han kanske hade hittat sitt sätt; det kanske var på papper det skulle skrivas. Fulla sidor av klotter och trams. Att måla tavlor skulle visst vara bra.
“Jag är fett ledsen, besviken, missnöjd, vacker och asbra, den bästa du kan få. House of jealous lovers, du är snålare än dig själv. Och helvändning, det är min specialitet. Du vet ju vem jag är!”
Detta var vad han sa.
Måndag, intelligens och Frida Kahlo
Alla har bloggar, alla läser bloggar, och det handlar om måndag minst en gång i veckan. Jag åt frukost den här måndagen eller jag har på mig det här denna måndag. Ordbajs i all ära, men ibland blir det riktigt trist. Ibland föredrar jag till och med moraliserande och cynism framför ordbajset. Allra bäst är dock ändå känslan, men den är också svårast att åstadkomma.
Man kan bli för smart för sitt eget bästa. Man tänker helt enkelt för mycket. När man analyserar sig själv och har så stor självinsikt blir det till slut outhärdligt. Man tappar bort spontaniteten och känslan och livet är plötsligt platt. Man bara tänker. Tänker till tanken regerar över detet, jaget och överjaget. Ser på sig själv ur sjuhundra vinklar. Ser hur man sitter där och tänker. Hur man pillar på sin hud och jämrar sig men ändå bara tänker och tänker. Man kommer inte loss. (Parentes)
Det finns också människor som är starka, känslofulla och otroligt vitala. Som aldrig kan vinna över sig själva och aldrig kan hålla tillbaka. Jag bjuder på en bild på kanske världens starkaste och mest känslosprutande människa; Friducha.
Det är visst bara jag som tycker att hon är snygg..?
Ointressant, jag varnar dig!
Vill du veta vad jag har på mig istället? Eller kanske vad jag åt till frukost? Eller vad jag ska göra nu?
Grrrrrr.
Idag är det söndag, det har varit mörkt sedan den timma jag vaknade tills nu, klockan två på eftermiddagen, och det blir säkerligen inte ljusare till kvällen.
Ångest, huh? Njaej, jag finner bara ett sätt att ta itu med mörkret. Jag tänker mig att det kanske blir ljusare om man tillåter sig själv inse att det faktiskt är mörkt. Har jag fel? Jag tror att jag mår bra av att klaga lite, vara sur och arg. Jag skulle vilja vara det oftare.
Faktiskt, för att ta ett litet sidospår i höstpratet, så brukar jag fantisera om och testa olika utlopp för min agression. Jag brukar iklä mig rollen som den jag föraktar ibland. Jag gillar det. Det hjälper mig. Jag kan vara hjärtekrossare till exempel. Jag är otrogen och spottar omkring mig, och flörtar med pojkar jag egentligen inte bryr mig om. Fast bara imaginärt förstås. Jag kanske gör det lite grann sådär hemma, eller i en dagdröm bara.
Jag brukar dansa också, dansa arg. Jag hoppas att jag ser ful och hård ut. Jag vill svettas och kanske utropa gruffiga läten medan jag använder min kropp till maximal förmåga. Jag vill vara arg, ful och svettig. Jag vill liksom ha agressionen i kroppen, jag vill illustrera den med hjälp av hela mig och alla mina förmågor. Fast jag kommer sällan längre än att jag blir lite svettig och dansar med mycket uttryck, men det är ok.
Jag tänker fortsätta klaga tills jag blir glad. Jag vill måla arga tavlor och skicka in den där sura artikeln till Norrtälje tidning.
Så, nu när jag har skrivit allt detta kanske jag kan fokusera på något annat. Jag måste plugga, men genom min hjärna strömmar mängder av andra idéer. Jag kanske har rensat ut något nu, som lämnar plats åt åtminstone två besvarade frågor på min fördjupningsuppgift i Filosofi A. Jag hoppas.
Son amour, mon amour
Jag vet att han beundrar dig, och jag kan se att du tycker om det. Han har ett sätt att titta på dig som gör att du stanna kvar lite längre i hans blickfång. Du njuter. Hans blick klättrar som en slö skalbagge över dina kinder och dina målade läppar, ända ned till dina vader. Han tittar noga och lämnar inget osett.
Ibland sätter du tån mot golvet, vinklar hälen uppåt och spänner benet. Din fot och ditt ben bildar tillsammans en mycket vacker och retsam form, som syns tydligt genom dina nylonstrumpor. När du hör hur han harklar sig fortsätter du. Du låter honom se samma vackra form från flera vinklar då du försiktigt vrider benet, skruvar det fram och tillbaka, fortfarande med tån i golvet. Din häl, din ankel, din vad, och konturerna av ditt lår genom den snäva kjolen är en fröjd för hans öga. Höjdpunkten på numret kommer då du sakta drar det vänstra benet upp längs med det högra. Mycket försiktigt smeker du insidan av benen mot varandra.
Du och jag och dina väninnor står på en central plats i det öppna rummet. Du står med ryggen vänd mot de höga fönstren, och där bakom dig, i en vacker röd 1800-tals fåtölj, sitter han. Han har ett belåtet leende över läpparna, hans ögon blänker, och han sitter djupt i fåtöljens dynor. I all uppståndelse glömmer han bort att se efter om någon upptäckt vad han fäst sin blick vid. Han sitter som paralyserad. Han vill inte missa den minsta stund ur denna angenäma föreställning, föreställningen som är tillägnad honom.
Jag ser honom, jag ser dig, jag ser allt. Men jag är inte föremål för vare sig attraktion eller publik. Dock kan min svartsjuka inte blunda för detta, och min egen illvilja tvingar mig att le under tiden.”
