Son amour, mon amour
Jag vet att han beundrar dig, och jag kan se att du tycker om det. Han har ett sätt att titta på dig som gör att du stanna kvar lite längre i hans blickfång. Du njuter. Hans blick klättrar som en slö skalbagge över dina kinder och dina målade läppar, ända ned till dina vader. Han tittar noga och lämnar inget osett.
Ibland sätter du tån mot golvet, vinklar hälen uppåt och spänner benet. Din fot och ditt ben bildar tillsammans en mycket vacker och retsam form, som syns tydligt genom dina nylonstrumpor. När du hör hur han harklar sig fortsätter du. Du låter honom se samma vackra form från flera vinklar då du försiktigt vrider benet, skruvar det fram och tillbaka, fortfarande med tån i golvet. Din häl, din ankel, din vad, och konturerna av ditt lår genom den snäva kjolen är en fröjd för hans öga. Höjdpunkten på numret kommer då du sakta drar det vänstra benet upp längs med det högra. Mycket försiktigt smeker du insidan av benen mot varandra.
Du och jag och dina väninnor står på en central plats i det öppna rummet. Du står med ryggen vänd mot de höga fönstren, och där bakom dig, i en vacker röd 1800-tals fåtölj, sitter han. Han har ett belåtet leende över läpparna, hans ögon blänker, och han sitter djupt i fåtöljens dynor. I all uppståndelse glömmer han bort att se efter om någon upptäckt vad han fäst sin blick vid. Han sitter som paralyserad. Han vill inte missa den minsta stund ur denna angenäma föreställning, föreställningen som är tillägnad honom.
Jag ser honom, jag ser dig, jag ser allt. Men jag är inte föremål för vare sig attraktion eller publik. Dock kan min svartsjuka inte blunda för detta, och min egen illvilja tvingar mig att le under tiden.”
Tycks mig se två igenkända händelser sammansmälta i det här oerhört välformulerade stycket. Kanske är det inte så du tänkt, men en tolkning är aldrig fel. Så sa de när jag var liten.
(Du kan inte bara, du är jävlig bra också.)
Tack.
Ja, jo, kanske finns här två händelser. Jag skulle vilja veta hur du tänker. Själv hade jag nog endast ett tema i tanken.
Solith. Jag var pa jazzklubb igar och sag ett band som heter The James Taylor quartet. Det var absolut fantastiskt. Jag kunde inte slappa hur garna jag hade velat haft dig dar med mig. OCH, jag kunde inte slappa hur det skulle vara absolut perfekt for dig. Sangare i ett jazzband. Sa plocka fram den dar fantastiska rosten du har och leta upp ett band. Du skulle vara som gjord for det. Hur var Paris?
