Mr. Fish
Son amour, mon amour
”Jag vill inte påstå att han älskar dig, för han vet inte hur du ska älskas. Men han äger fler fotografier av dig än vad du själv gör, och än mindre äger jag. Fotografiernas fokus ligger inte nödvändigtvis på dig, men du finns alltid med i bilden. Han tycker om att se dig i ett sammanhang, det har jag förstått.
Jag vet att han beundrar dig, och jag kan se att du tycker om det. Han har ett sätt att titta på dig som gör att du stanna kvar lite längre i hans blickfång. Du njuter. Hans blick klättrar som en slö skalbagge över dina kinder och dina målade läppar, ända ned till dina vader. Han tittar noga och lämnar inget osett.
Ibland sätter du tån mot golvet, vinklar hälen uppåt och spänner benet. Din fot och ditt ben bildar tillsammans en mycket vacker och retsam form, som syns tydligt genom dina nylonstrumpor. När du hör hur han harklar sig fortsätter du. Du låter honom se samma vackra form från flera vinklar då du försiktigt vrider benet, skruvar det fram och tillbaka, fortfarande med tån i golvet. Din häl, din ankel, din vad, och konturerna av ditt lår genom den snäva kjolen är en fröjd för hans öga. Höjdpunkten på numret kommer då du sakta drar det vänstra benet upp längs med det högra. Mycket försiktigt smeker du insidan av benen mot varandra.
Du och jag och dina väninnor står på en central plats i det öppna rummet. Du står med ryggen vänd mot de höga fönstren, och där bakom dig, i en vacker röd 1800-tals fåtölj, sitter han. Han har ett belåtet leende över läpparna, hans ögon blänker, och han sitter djupt i fåtöljens dynor. I all uppståndelse glömmer han bort att se efter om någon upptäckt vad han fäst sin blick vid. Han sitter som paralyserad. Han vill inte missa den minsta stund ur denna angenäma föreställning, föreställningen som är tillägnad honom.
Jag ser honom, jag ser dig, jag ser allt. Men jag är inte föremål för vare sig attraktion eller publik. Dock kan min svartsjuka inte blunda för detta, och min egen illvilja tvingar mig att le under tiden.”
Jag vet att han beundrar dig, och jag kan se att du tycker om det. Han har ett sätt att titta på dig som gör att du stanna kvar lite längre i hans blickfång. Du njuter. Hans blick klättrar som en slö skalbagge över dina kinder och dina målade läppar, ända ned till dina vader. Han tittar noga och lämnar inget osett.
Ibland sätter du tån mot golvet, vinklar hälen uppåt och spänner benet. Din fot och ditt ben bildar tillsammans en mycket vacker och retsam form, som syns tydligt genom dina nylonstrumpor. När du hör hur han harklar sig fortsätter du. Du låter honom se samma vackra form från flera vinklar då du försiktigt vrider benet, skruvar det fram och tillbaka, fortfarande med tån i golvet. Din häl, din ankel, din vad, och konturerna av ditt lår genom den snäva kjolen är en fröjd för hans öga. Höjdpunkten på numret kommer då du sakta drar det vänstra benet upp längs med det högra. Mycket försiktigt smeker du insidan av benen mot varandra.
Du och jag och dina väninnor står på en central plats i det öppna rummet. Du står med ryggen vänd mot de höga fönstren, och där bakom dig, i en vacker röd 1800-tals fåtölj, sitter han. Han har ett belåtet leende över läpparna, hans ögon blänker, och han sitter djupt i fåtöljens dynor. I all uppståndelse glömmer han bort att se efter om någon upptäckt vad han fäst sin blick vid. Han sitter som paralyserad. Han vill inte missa den minsta stund ur denna angenäma föreställning, föreställningen som är tillägnad honom.
Jag ser honom, jag ser dig, jag ser allt. Men jag är inte föremål för vare sig attraktion eller publik. Dock kan min svartsjuka inte blunda för detta, och min egen illvilja tvingar mig att le under tiden.”
Enjoy the violence
En ensam katt satt intill väggen till sitt hyreshus. En flicka, 11 år, visade sig på vägen framför. Hon stannade, såg på katten, och tog upp den i sin famn. Men inte för att stryka den medhårs. Nej, istället slängde hon katten in i den hårda tegelväggen och när katten nådde marken igen måttade hon en spark mot den. Sedan en till, och en till.
Efteråt tog hon upp katten i sin famn igen. Hon gick med katten in i hyreshuset, till kattens ägare.
"Jag hittade honom utanför, skadad", sade hon.
Hon fick ett förvirrat "tack" till svar.
Katten avslöjade inget. Men ägaren har nu, idag, fått reda på hur saken egentligen gick till, och nu sitter hon på bussen hem med ett hårt grepp om det basebollträ som ligger i hennes knä.
Efteråt tog hon upp katten i sin famn igen. Hon gick med katten in i hyreshuset, till kattens ägare.
"Jag hittade honom utanför, skadad", sade hon.
Hon fick ett förvirrat "tack" till svar.
Katten avslöjade inget. Men ägaren har nu, idag, fått reda på hur saken egentligen gick till, och nu sitter hon på bussen hem med ett hårt grepp om det basebollträ som ligger i hennes knä.
Pang! Uh, stön, stånk...
Jag hör fiktiva pistolskott i vänster öra. Kan man säga så? Jag skrev det visst i alla fall.
Min bror och hans bror spelar James Bond, och så gör även min mor. De skjuter varandra lite lätt, bara på skoj, i en fiktiv värld, med Golden guns. De gibbar lite bara. Ibland hörs ett stön och en dramatisk jingel; då är det oftast mamma som dör. Nu senast var det lillebror. Eller, egentligen var det Oddjob som dog. Och det är Natalia som dör oftast.
"Aaa, tjena Frasse! Dö Frasse, döööö!" Axel låter ganska glad. "Asså, dööh!"
Hmm. Jag tror inte att de skulle tycka om att läsa det jag skriver, framförallt skulle inte mamma göra det. Jag tycker själv att det är jobbigt att skriva ned. Kanske inte så konstigt.
Pappa vill inte vara med och spela, och han ville inte göra lumpen heller.
Verklighetsflykt var det visst. Grabbarna gibbar mest hela natten.
Jag tror jag flyr med Aaliyah istället, åtminstone ikväll.
Min bror och hans bror spelar James Bond, och så gör även min mor. De skjuter varandra lite lätt, bara på skoj, i en fiktiv värld, med Golden guns. De gibbar lite bara. Ibland hörs ett stön och en dramatisk jingel; då är det oftast mamma som dör. Nu senast var det lillebror. Eller, egentligen var det Oddjob som dog. Och det är Natalia som dör oftast.
"Aaa, tjena Frasse! Dö Frasse, döööö!" Axel låter ganska glad. "Asså, dööh!"
Hmm. Jag tror inte att de skulle tycka om att läsa det jag skriver, framförallt skulle inte mamma göra det. Jag tycker själv att det är jobbigt att skriva ned. Kanske inte så konstigt.
Pappa vill inte vara med och spela, och han ville inte göra lumpen heller.
Verklighetsflykt var det visst. Grabbarna gibbar mest hela natten.
Jag tror jag flyr med Aaliyah istället, åtminstone ikväll.
"And If at first you don't succeed, you can dust it off and try again."
