Solith

Allan, Ballan, obalans för fulla muggar! Jag duschade lite sent igår. Somnade med blött hår och vaknade som färdigstajlad pudelrockare imorse. Hade dessutom kvar lite mascararester under ögonen som fullbordade den färdiga looken. Jag kunde dock inte bestämma mig för om den röda, lysande pricken på näsan passade eller inte.

Dagen fortsatte i den oansvarige rockarens spår. Jag slog i huvudet på väg upp för trappen(minns inte ens var) och slängde toapappret utanför toasitsen(no kidding). Yeah!

Samlade kraft för att orka gå ner till affären för att köpa mjölk. Gjorde ett halvhjärtat försök för att strama upp pudelrockaren i en knut på huvudet, drog på mig stövlarna, grabbade en hunka och tänkte snabbt "ska jag täcka över rödlyset på näsan?". Nej. Och inte kissa först heller(varför var jag redan kissnödig igen?!). Jag knep ihop och gick de typ 50 metrarna ner för tomten till affären.

Det var mycket folk, trots tidig timme. För mycket folk. Jag tog omvägar i butiken för att undvika familiära ansikten. Letade i typ hundra år (3-5 min) efter kakao! Måste ju rimligtvis stå bland socker, mjöl, bakpulver och allt sånt? Men icke. Ica Bergshamra kör sin egen stil. Yeah, vi ställer kakaon vid kaffet! Fett eget.

Nästan framme vid kassan insåg jag hur trött jag var. När man är så trött som jag är idag måste man helt enkelt ha choklad, det finns ingen annan utväg, förstod jag. Slängde ner en Mjölkchoklad med hela rostade hasselnötter i korgen och kände mig rätt nöjd för ett tag. 

Betalade i kassan och funderade över om tanten just nu reflekterade över min röda nos. Hon gjorde inga synliga tecken av varken nöje eller missnöje.
"78 kronor, tack".
Hunkan räckte.

Upp för backen med kassen igen. Tio meter utanför dörren kom kissnödigheten tillbaka. Den hade jag glömt! Snabbt in med mjölken i kylen och kakaon i hyllan, halvvägs upp för trappen. Halvvägs bara. För halvvägs kom jag på att det var ju mycket smartare att sätta på kaffet först, för kaffe måste jag ha en dag som denna, det skulle ju bli klart snabbare då. Jag skulle alltså få dricka det snarare. 

Sprang ner för trappen igen, mätte upp vatten, måttade kaffepulver och vred om till 4-10 koppar (får snickar-Peter på besök om en stund, och jag själv kräver åtminstone två, tre koppar). Sen tillät jag mig själv att äntligen springa upp för trappen för att kissa! Denna gång prickade jag pappret ner i toasitsen, hole in one!

Borde jag ha varnat känsliga läsare för dessa kiss och toahistorier? ...Näää?

Ja, klockan har inte ens hunnit bli halv elva. Snickar-Peter kommer och jag bjuder honom på kaffe. Sen går han till sitt snickrande och jag hit till mitt skrivande. Har ätit upp halva chokladkakan och druckit en kopp kaffe, än så länge. Hör hur Peter sågar och donar på min övervåning. Han ska vara här hela dagen. Det ska jag med. Tycker alltid att det är rätt akward att ha snickare, installatörer, sotare och dylikt på besök när bara jag är hemma. Det är ju liksom inte jag som "beställt" dem. Jag bara finns här i huset och ska liksom bara vara nåt. Hålla koll? Jag vet inte vad.

Men den här Peter är faktiskt ovanligt lättsam, som tur är. Han tar emot kaffe och har ett barnsligt utseende med stora ögon och runda kinder. Fast så fort han springer ner för trappen för att hämta grejer i bilen, känns det som att jag måste gömma chokladen. Varför?