Solith

Idag är det söndag, det har varit mörkt sedan den timma jag vaknade tills nu, klockan två på eftermiddagen, och det blir säkerligen inte ljusare till kvällen.

Ångest, huh? Njaej, jag finner bara ett sätt att ta itu med mörkret. Jag tänker mig att det kanske blir ljusare om man tillåter sig själv inse att det faktiskt är mörkt. Har jag fel? Jag tror att jag mår bra av att klaga lite, vara sur och arg. Jag skulle vilja vara det oftare.

Faktiskt, för att ta ett litet sidospår i höstpratet, så brukar jag fantisera om och testa olika utlopp för min agression. Jag brukar iklä mig rollen som den jag föraktar ibland. Jag gillar det. Det hjälper mig. Jag kan vara hjärtekrossare till exempel. Jag är otrogen och spottar omkring mig, och flörtar med pojkar jag egentligen inte bryr mig om. Fast bara imaginärt förstås. Jag kanske gör det lite grann sådär hemma, eller i en dagdröm bara.

Jag brukar dansa också, dansa arg. Jag hoppas att jag ser ful och hård ut. Jag vill svettas och kanske utropa gruffiga läten medan jag använder min kropp till maximal förmåga. Jag vill vara arg, ful och svettig. Jag vill liksom ha agressionen i kroppen, jag vill illustrera den med hjälp av hela mig och alla mina förmågor. Fast jag kommer sällan längre än att jag blir lite svettig och dansar med mycket uttryck, men det är ok.

Jag tänker fortsätta klaga tills jag blir glad. Jag vill måla arga tavlor och skicka in den där sura artikeln till Norrtälje tidning.

Så, nu när jag har skrivit allt detta kanske jag kan fokusera på något annat. Jag måste plugga, men genom min hjärna strömmar mängder av andra idéer. Jag kanske har rensat ut något nu, som lämnar plats åt åtminstone två besvarade frågor på min fördjupningsuppgift i Filosofi A. Jag hoppas.